Dag 7

Dags för ytterligare en dag i Lofoten. Vi började med att åka till en getostgård med egen produktion av getost. Den låg i dalen bredvid oss. Som vanligt hade vi problem med att följebilen försvann. De åkte längst upp i dalen, tills vägen tog slut, med det gjorde ju att de fick se lite mer än oss andra. Snäll som jag är sprang jag ner till avtagsvägen för att visa dem rätt och när de kom så visade jag dem in på rätt väg. Men tror ni att de stannade och plockade upp mig, icke sa Nicke. Så det vara bara till att springa tillbaka. Det fanns två hundar på gården och vi som hittade rätt direkt fick tid till att leka med dem. Den ena vara väldigt social och ville bli klappad hela tiden. Den andra var lite rädd av sig. Den vill helst hoppa upp och dra ner grenarna från träd. Detta hade han tydligen lärt sig från getterna som gör så för att få tag i grenar för att äta.

Vi fick en guidad visning av getostproduktionen av gårdens bondmora. Det var ett riktigt hantverk och spännande att se. Vi fick bland annat lära oss hur brunosttillverkning går till. Vassle som blir över när man gör vanlig vit ost kokas med mjölk och grädde i flera timmar. Mjölksockret (laktosen) karamelliseras, vilket ger osten dess bruna färg och kolaliknande smak.

Vi fick provsmaka lite olika ostar. Man måste nog vara norsk och vara uppfödd på brunost för att tycka att det är gott. Så det blev inget köp av brunost, men några andra goda getostar och en liten burk hjortronsylt.

Vi fick reda på att getostbutiken senare idag skulle få besök av några gäster från Hurtigruten, de skulle komma med buss från Stamsund. Det måste vara en utmaning att köra till gården med en buss. Nu var dagens mål att hitta Hurtigruten.

Nästa stopp var Stamsund, där vi skulle försöka hitta Hurtigruten och en konstinstallation med Trump, Putin och Kim Jong-un i en blå Fiat, vem vill inte se detta?

Vi började med att åka och titta på turisten i Stamsund, som är en staty. Det är lite som Pinocchio men utan en stor näsa. Kanske inte det mest upphetsande, men ibland får man se turistande som arbete och bita ihop och bara göra vissa saker. Men vi hade en god fika med goda smörgåsar med extra allt, tack Christina för det. Sedan blev det besök i en keramikaffär med lokala keramiker. Det blev en mugg shoppad av Monica.

Vi letade efter Hurtigrutten. Trots ett idogt letande hittades ingen båt.

Sedan var det dags att köra till Lofoten Fjordcamp, inte för att besöka campen utan för att starta en vandring. Jag hade via Google m'Maps hittat att man borde kunna gå därifrån hem till vårt hus. Enligt Google Maps så skulle det vara 3–4 km till Vendalsjord och vårt hus. De som var hugade att göra vandringen var undertecknad, Micke och Pelle. Bengt vår ålderman med stor erfarenhet sa: Jag vet hur långa Rogers 3–4 km är! Så han tog det förnuftiga beslutet att han inte följa med på turen.

Vandringen skulle gå i en dalgång först uppåt och sedan neråt, förhoppningsvis skulle vi hitta vägen som vi hade gått på tidigare i veckan på andra sidan dalen.

Vi gick i väg pigga och glada på en liten väg som gick uppför, Vi såg en vandrare lite längre upp och vi tyckte att vi närmade sig honom. Men efter tag så insåg vi att vi hade startat lite för hårt och vandraren försvann. Därefter såg vi att det var en tjej bakom oss och hon närmade sig snabbt.

Sedan började det verkliga äventyret. Den lilla stigen försvann och det blev brantare och brantare. Man tror alltid den närmaste kullen är den sista och till slut blev jag akut trött, det fick bli en liten andhämtningspaus.

Till slut var vi uppe, men nu fanns det ingen stig, med hjälp av Google Maps gick vi i den riktningen vi trodde var rätt. Eftersom vi gick utanför stigar och det inte var så många andra som hade gått där, hittade vi både blåbär och hjortron. Det fanns även gott om kråkbär, så vi plockade några till dem som har bott på Kråkbärsvägen (Bengt, Ingegerd, Christina och Monica).

Efter ett tag inså vi att vi nog gick den närmaste vägen (alltså fågelvägen), men tyvärr fanns det inga höjdkurvor på Google Maps. Det var inte den optimal vägen, vi fick svänga till höger och det var ganska brant neråt. Jag fick den genialiska idén att åka kana ner på sluttningen och plocka hjortron och blåbär på vägen. Det gick utmärkt avseende på bärplockningen, dock visade det sig att det inte var optimalt att ha vita linnebyxor på en fjällvandring. Det blev blåbärsfläckar i rumpan på byxorna.

Efter ett tag så kom vi på den vägen som vi hade gått på tidigare i veckan, så nu var det raka spåret till vårt hus. Det blev nog betydligt längre än de 3–4 km som jag hade tänkt mig, men vi var väldigt nöjda med vandringen.

När vi kom hem så var det gott med en Lofotspilsner, vi bjöd också på kråkbär till de som bott på denna väg, konstigt nog så tycke de inte att detta var så gott!

Upp som en sol, ned som en trött man! (känt Sigvantskt ordspråk).

Hund som älskar att dra ner grenar