Dag 7

Dags för ytterligare en dag på Lofoten. Vi började med att åka till en getostgård med egen produktion av getost. Den låg i dalen bredvid oss. Som vanligt hade vi problem med att följebilen försvann. De åkte längts upp i dalen, tills vägen tog slut, med det gjorde ju att de fick se lite mer än oss andra. Snäll som jag är sprang jag ner till avtagsvägen för att visa dem rätt och när de kom så visade jag dem in på rätt väg. Men tror ni att de stannade och plockade upp mig, icke sa Nicke. Så det vara bara till att springa tillbaka. Det fanns två hundar på gården och vi som hittade rätt direkt fick tid till att leka med dem. Den ena vara väldigt social och ville bli klappad hela tiden, den vara lite rädd av sig och den vill helst hoppa upp och dra ner grenarna från träd. Detta hade han tydligen lärt sig från getterna som gör så att för att få tag i grenar för att äta.

Vi fick en guidad visning av getostproduktionen av gårdens bondmora. Det var ett riktigt hantverk och spännande att se. Vi fick bland annat lära oss hur brunosttillverkning går till. Vassle som blir över när man gör vanlig vit ost kokas med mjölk och grädde i flera timmar. Mjölksockret (laktosen) karamelliseras, vilket ger osten dess bruna färg och kolaliknande smak.

Vi fick provsmaka lite olika ostar. Man måste nog vara norsk och vara uppfödd på brunost för att tycka att det är gott. Så det blev inget köp av brunost, men några andra goda getostar och en liten burk hjortronsylt.

Vi fick reda på att getostbutiken senare idag skulle vi få besök av några gäster från Hurtigruten, de skulle komma med buss från Stamsund. Det måste vara en utmaning att köra till gården med en buss. Nu var dagens mål att hitta Hurtigruten.

På Calles rekommendation så åkte vi sedan till ett område där man enkelt och på ett handikappvänligt kan ta sig upp på fjället. Vi åkte till Dronninggraven, som är en gammal järnåldersgrav som ligger högt uppe på kullen. Det var en kort tur från graven och utsiktsplatsen från vägen, men det var en lite utmaning att ta sig upp för backen och kanske en ännu större utmaning att ta sig ner. Pelle sprang vidare upp på nästa bergstopp, det var länge sedan man var så pigg i benen.

Nästa stopp var Stamsund, där vi skulle försöka hitta Hurtigruten och en konstinstallation med Trump, Putin och Kim Jong-un i en blå Fiat, vem vill inte se detta.

Vi började med att åka och titta på turisten i Stamsund som är en staty. Det är lite som Pinocchio men utan en stor näsa. Kanske inte det mest upphetsande, men ibland får man se turistande som arbete och bita ihop och bara göra vissa saker. Men vi hade en god fika med goda smörgåsar med extra allt, tack Christina för det.

Sedan blev det besök i en keramikaffär med lokala keramiker, det blev en mugg shoppad av Monica.

Sedan var det dags för att leta efter konstinstallationen, Stamsund är inte så stor, så det borde inte vara så svårt. Jag lyckades hitta konstnärens konstateljé, Ulf M. Tyvärr fanns inte konstinstallationen kvar.

Ulf M (egentilgen heter han Ulf Steinar Melkstadvik) målar tavlor som tilltalade både mig och Micke, övriga i sällskapet var inte lika entusiastiska. Hans målningar och konstverk rör sig i gränslandet mellan surrealism, naivism och folklore. Motiven präglas ofta av starka, klara färger i tjocka färglager, med humor, ironi och vemod. Allt enligt en Google-sökning. Jag har börjat måla/kludda lite själv och beskrivning av Ulfs stil skulle kunna var min egen, även om han är på en mycket högre nivå.

Vi hade en mycket trevlig pratstund med Ulf och han förklarade sina konstverk. Det fanns många fina och lite konstiga målningar, Det blev inköp av tre posters av hans finaste konstverk. Vi hade också ett bra prat, konstnär emellan! Det kändes bra att prata med en äkta konstnär, men lite konstigt att prata med en konstnär som om jag var en riktig konstnär, Vi målar både två i akryl och vi diskuterade vilken typ av färg som är bäst, han målar med Amsterdam akrylfärg, det har jag också gjort. Men jag målar mest med Winston & Newton och Ulf tyckte det var ett bra alternativ.

Sedan började vi leta efter Hurtigrutten. Vi hade ju fått reda när vi var på besök hos getostgården att den skulle vara i Stamsund. Trots ett idogt letande hittades ingen båt.

Sedan var dags att köra till Lofoten Fjordcamp, inte för att besöka campen utan för att starta en vandring. Jag hade via Google maps hittat att man borde kunna gå därifrån hem till vårt hus. Enligt Google maps så skulle det vara 3–4 km till Vendalsjord och vårt hus. De som var hugade att göra vandringen var undertecknad, Micke och Pelle. Bengt vår ålderman med stor erfarenhet sa: Jag vet hur långa Rogers 3–4 km är! Så han tog det förnuftiga beslutet att han inte följa med på turen.

Vandringen skulle gå i en dalgång först uppåt och sedan neråt, förhoppningsvis skulle vi hitta vägen som vi hade gått på tidigare i veckan på andra sidan dalen.

Vi gick i väg pigga och glada på en liten väg som gick uppför, Vi såg en vandrare lite längre upp och vi tyckte att vi närmade sig honom. Men efter tag så insåg vi hade startat lite för hårt och vandraren försvann. Sedan såg vi att det en tjej bakom oss och hon närmade sig snabbt. Hon passerade oss och när hon passerade oss så, så kändes det som hon bara svischade förbi. Hon såg inte ut som en elitidrottare, men hon var ju norsk och de får väl fjällvandring och bra kondition i bröstmjölken.

Lite senare så var vi tvungna att pausa och fika på gifflar, världens bästa vandringsfika. Där vi fikade fanns det två skyltar varav det knappt gick urskilja Vendalsjord på den ena och på den andra så kunde vi inte läsa vad det stod. Men vi skulle till Vendalsjord, så vi var nöjda med att vi kunde uttyda detta.

När vi satt där så kom det två norska par och vi pratade lite med dem och erbjud dem några gifflar, med de hade precis ätit. De ena damen berättade att hennes barnbarn var uppvuxen på gifflar. Sedan berättade hon att hennes barnbarn var 23 år och det är ju bara Micke som har barnbarn och Cecilia är ju bara några månader gammal. Så de var nog betydligt äldre än oss, men de kändes betydligt piggare än oss. Undrar om det beror om det beror att de var norrmän eller om det bara var så att de var mer vältränade. De blir nog till att börja träna!!

Eftersom vi satt så länge hann vi även träffa en österrikisk bergsklättrare, han höll på med bouldering. Man klättrar på stora stenblock, 4–5 m höga, utan rep eller sele i stället så har man tjocka fallmattor. Det känns lite konstigt att åka hela vägen från Österrike till Lofoten för att klättra på några stenblock! Han hade också en 7 åring tysk dam med sig, en snäll hund som bara ville bli klappad och jag som var hundrädd som barn älskar hundar nu skötte klappandet. Sedan försvann de också, Det kändes ändock ok att en vältränad klättrare passerade oss.

Sedan började det verkliga äventyret, den lilla stigen försvann ganska snabbt och det blev brantare och brantare och man tror alltid den närmaste kullen är den sista och till slut så blev jag akut trött och så det fick bli en liten andhämtningspaus.

Till slut var vi uppe, men nu fanns det ingen stig, med hjälp av Google maps så gick vi i den riktningen vi trodde var rätt. Eftersom vi gick i utanför stigar och det inte var så många andra som hade gått där, så vi hittade både blåbär och hjortron. Det fanns även gott om kråkbär, så vi plockade några till dem som har bott på Kråkbärsvägen (Bengt, Ingegerd, Christina och Monica).

Efter ett tag inså vi att vi gick nog gick den närmaste vägen (alltså fågelvägen), men tyvärr finns det inga höjdpunkter på Google maps. Så det var inte den optimal vägen, vi fick svänga till höger och det var ganska brant neråt. Jag fick den genialiska idén att åka kana ner på sluttningen och plocka hjortron och blåbär på vägen. Det gick utmärkt med avseende på bärplockningen, dock visade det sig att det inte var optimalt att ha vita linnebyxor på en fjällvandring. Det blev blåbärsfläckar i rumpan på byxorna.

Efter ett tag så kom vi på den vägen som vi hade gått på tidigare i veckan, så nu var det raka spåret till vårt hus. Det blev nog betydligt längre än de 3–4 km som jag hade tänkt mig, men vi var väldigt nöjda med vandringen.

När vi kom hem så var det gott med en Lofotspilsner, vi bjud också på kråkbär till de som bott på denna väg, konstigt nog så tycke de inte att detta var så gott!

Till kvällsmat blev det riktigt lyxmiddag, panerad egenfångad torsk med Pelles goda remouladsås och kokt potatis, det var en helt underbar middag. Till efterrätt så pistage och kolaglass med hemkokt blåbärs- och hjortronsylt. Det var faktiskt blåbären som gav mest smak, det känns som hjortron är lite överskattat eller alternativt att de inte var helt mogna.

Kvällen avslutades med att jag lärde Pelle hur man spelat pokerpatiens, Pelle var nog inte riktigt fullärd eftersom jag faktiskt vann.

Glöm inte att vägen är målet !

Hund som älskar att dra ner grenar