Dagen inledes med ett besök i lampaffären, märkligt att man kan göra så många besök i en lampaffär och handla väldigt mycket, men ingen lampa. 

Det kändes som alla handlade eller har handlat en lusekofta, men Pelle skulle givetvis vara värst och köpte två lusekoftor, det måste vara en helt fantastisk lönehöjning han har fått.

Sedan åkte vi vidare till ett glasbruk, glashytta i Vikten. De beskriver sig själva på sin hemsida enligt nedan:

Mitt i Lofoten, skyddad mellan branta berg och med havet rakt utanför, ligger konsthantverkscentret Glasshytta på Vikten. Här formar Ishavet stenar till vackra skulpturer och midnattssolen färgar landskapet i varma nyanser. Åsvar Tangrand började med glasblåsning här 1976, som den första i Norra Norge. Med tiden har glasproduktionen hittat sin plats i Glasshytta, en vacker byggnad mitt i den storslagna naturen.

Beskrivningen stämmer faktiskt bra.

De gjorde väldigt fina glaskonst och man fick se hur glasmästaren blåste/gjorde glas. När de andra fikade så hade jag tid att stå länge och begrunda mästarens arbete. Det var fascinerade att se honom arbeta utan några pauser. När han var färdig så tog han en Carlsberg för att släcka sin törst. Man kan undra om han verkligen är norrman?

Sedan åkte vi söderut, mot Å, det är dit alla turister åker när de kommer till Lofoten.

Först målet vara att titta på James Bond broarna.  Delar av den senaste James Bond filmen, No Time to Die (2021) med Daniel Craig spelades in i Norge. Broarna som filmades i en biljakt var dock Storseisundbron på Atlanthavsvägen i Møre och Romsdal – inte i Lofoten, även om Lofotens dramatiska landskap ofta förväxlas med eller kopplas ihop med de norska inspelningsmiljöerna. Men de saluförs som James Bond broarna av lokalbefolkningen, åtminstone av Calle och Victoria. Vi som körde i den långsamma bilen stannade för att fotografera dem och även om det inte är broarna som är med i filmen, de var häftiga att se.  De lite mer otåliga körde över broarna direkt och det var väldigt bra för de hittade en food truck. Eftersom jag inte hade fikat så var jag hungrig (eller jag är ju nästan alltid hungrig) och jag älskar mat från food truck, så jag lyckades övertala hela sällskapet att det var dags för lunch.

Enligt skylten hade de ”Home made food with Lofoten products” alltså hemlagad mat med Lofoten produkter. Det var inga traditionella norska rätter, utan lite fusion med influenser från hela världen. Jag skulle säga att det var den bästa köpematen vi åt i Lofoten, den hemlagade och egenfångade torsken var kanske snäppet bättre. Krispig kycklingburgaren var det mest populära valet, men Christina tog en bakad potatis och Pelle en pulled pork burgare (långkokt griskött). Jag kom inte ihåg vad jag åt. mitt minne är bra men kort, men jag kom ihåg att det var väldigt gott, när jag tittar på bilderna efteråt ser det ut som tacos! 

Sedan bar det i väg söderut, nästa stopp blev Sakrisøya.

Nu började helvetet på jorden, åtminstone enligt undertecknad och Bengt, det var smockat med folk, det var till och med svårt att få en parkering. Jag hatar när det människor överallt! Vi stannade på ett turistcenter, med restaurang och butik med allt möjligt. Det är ofrånkomligt att inte tänka på Cornelis Vreeswijk visa ”Turistens klagan” när jag hör mitt eget klagande och vi är i Norge. I visan så sitter han bakom och lås på sitt hotell vid Karl Johan i Oslo. Här är vi fast med oändligt massa andra turister

Lisa som inte hade ätit någon på förra stället köpte en Sushilådan, som hon delade med Christina (som inte hade ätit så mycket av den bakade potatisen, jag hade fått offra mig och äta den också). Christina köpte en färdiglagad bacaloa, som vi tog med oss för att äta ikväll. Bacaloa är en klassisk fiskgryta gjord på torkad fisk, potatis, lök, tomater och olivolja. Rätten kommer från Spanien och Portugal, bacalao betyder torkad fisk, Norge exporterar mycket torkad fisk till dessa länder och soppan har därför även blivit populär I Norge, De hade också torkad fisk hängande lite överallt.     

Sakrisøya är känd för sina ockragula hus, jag tycker om att måla hus (alltså tavlor) och en av mina favoritfärger är ockragult, så det var väldigt fint, trots alla turister! De ockragula husen symboliserade status förr i världen, eftersom färgen var dyrare än den röda. Det var ofta handelsresande som hade gula hus och med läget som Sakrisøya har så har det säkert bott många handelsresande där. De som var ännu finare och rikare hade ofta vita hus.

Plötsligt händer det! När vi körde vidare så såg vi en av Hurtigrutens båtar, så nu kan vi bocka av det.  

Vi kom in den lilla byn Reine, jag tänker bara på Reine Brynolfsson när jag hör Reine, men jag tror inte att det har något med honom att göra.

Det finns en Coop butik i Reine och när vi passerade den så vill både Micke och Christina in och shoppa. Micke ville köpa ett frimärke för att kunna skicka ett vykort till sin pappa och Christina behövde som alltid köpa dricka. Så den flexibla chauffören tvärstannade givetvis. Jag och Bengt stannade i bilen och väntade och väntade, och till slut kom de tillbaka. Det hade varit mycket folk i den lilla affären och kunden framför hade handlat jättemycket, hon arbetade på en båt och de hade varit till havs och haft med snålt med mat de senaste dagarna, så nu var den hungriga. Det var allt möjligt som hade handlats, men givetvis massor av fryspizzor. Micke som är son till en handlare och hjälpsam, hjälpte givetvis till med att packa ner alla andra varor. Han gjorde det så bra så han blev på stående fot erbjuden ett sommarjobb till nästa sommar och han var själv helt övertygad att han även skulle få sovplats hos någon av de trevliga expediterna. De hade också lyckats med att köpa frimärke och dricka

Vi fortsatte mot vårt slutmål för dagen Å, där de allmänna vägarna slutar.

För cirka 35 års sedan var, vi (undertecknad, Christina och Monica) här när vi gjorde en tåg- och bussluff i Norge. Om någon då hade sagt att vi skulle komma tillbaka om 35 år och besöka Å för att Monica hade blivit farmor och det hade varit dop på Lofoten, så hade nog ingen av oss trott på det. Livets vägar är outgrundliga. Vi diskuterade vad vi gjorde i Å när vi var där förra gången och det enda vi kom ihåg var att vi plockade blåbär och gjorde en blåbärspaj utan socker, så den blev mindre god eller oätlig enligt Monica.

Det var inte helt enkelt att hitta en parkering, men vi hittade två längst bort. På vägen dit såg jag en bra parkering, men när vi kom närmare så såg att den låg högst uppe på en berg/sten kulle, så jag vågade inte parkera där. När vi sedan gick ner till byn. Så hade givetvis en norsk bil parkerat där, så det hade nog fungerat att parkera där.  

Å är en fin gammal fiskeby med restauranger, butiker och konstgallerier. Vi vandrade runt och jag smet in på restaurangen där de hade fina konstverk med motiv från Å. Det blev även en flexibel vattenflaska inköpt med Reinebryggen påtryckt. Beroende på hur mycket vätska man har i den så kan man göra den större eller mindre. Christina tyckte den såg ut som en snopp, eftersom den kunde ändra storlek. Man kan undra vilken erfarenhet hon har av snoppar för den var gigantisk stor jämfört hennes mans.

Det fanns massa måsar, de verkar tycka om att bo i gamla fiskebyar.

När var där så pratade vi om att vi borde komma åka till Lofoten i slutet av oktober/början av november för då har man stor chans att få se norrsken. Då berättade Micke (som hade fått reda på av Calle) att det kommer väldigt många japaner till Lofoten för att se norrskenet. När norrskenet väl kommer så tar de en snabb bild, och sedan springer de snabbt i till sitt hotellrum eller stuga. Detta för att barn som görs under norrsken blir framgångsrika och lyckliga.  Detta är också anledningen till att det oftast finns en fin säng och andra mysiga saker i de enklaste stugorna, Till exempel finns det jacuzzi i några av stugorna/bodarna på Calles fiskecamp.

Vi fortsatta med det japanska temat och åkte till ett japanskt konstverk. Ett skulpturlandskap har skapats, totalt finns det 35 konstverk i norra Norge och fem av dem finns på Lofoten. Konstverket vi besökte heter Epitaph och det är en cylinderformad skulptur i natursten som skapades 1998 av den japanska konstnären Toshikatsu Endo. Den är fem meter hög och har en diameter på drygt 8 meter. Skulpturen symboliserar en cirkulär tid i stället för den linjära som vi väst oftast tänker oss. Det var ett fint konstverk, tyvärr hade den rasat på ena sidan, vi hade långa diskussion om det skulle vara så eller inte, till slut så kom vi på att det nog inte skulle vara så. Bengt och Micke passade på att kissa på baksidan av konstverket, tur att det inte behövde göra tvåan.

Vi (undertecknad, Bengt, Micke och Christina) turister som uppskattar stillheten utan massa andra turister fortsatte till nästa turistattraktion som skulle vara ett krigsminne. Vi fortsatte på vägen vi hade sväng in på och vägen blev mindre och mindre och till slut så stod privat väg.  Vi stannade och kunde se en gammal båt som kanske kunde vara krigsminnet. Vi såg också en stor konstgjord igloo, jag gissar att den är nog väldigt uppbokad när det är norrsken, för det är avskilt och man kan sitta utanför och snabbt kasta sig in när norrskenet kommer, det är nog många japaner som har startat sin livsresa här, hoppas att de är lyckliga och framgångsrika.

De övriga körde hemåt och Monica skulle passa sitt barnbarn och hjälpa till med att städa, typiskt farmor sysslor.  Ingegerd åkte till affären med sina barnbarn och Ingegerd som är en väldigt noggrann och ansvarsfull person handlade allt som stod på listan, men inget godis till sina barnbarn, stackars Pelle och Lisa.

På kvällen hade vi buffé eller kanske snarare rester. Det var pizza, korv, fisktacos och även Christinas inköpta bacalao, den var absolut ätbar, men ingen sensation. En klassisk bouillabaisse hade nog varit snäppet bättre.  

Men den viktigaste var att det mesta av maten vi hade köpt under veckan gick åt, bra planerat!

Pelle och undertecknad åkte till flygplatsen för att lämna den ena bilen. Det är inte så formellt att lämna tillbaks hyrbilar på Lofoten, man tömmer bilen och lägger nycklarna under mattan på förarsidan.

När vi skulle köra därifrån med den andra bilen så såg vi tre tjejer på flygplatsen med tre stora resväskor, vi hade tänk erbjuda dem skjuts. Men vi vågade inte detta.  om detta ledde till att Pelle också skulle få en norsk flickvän och lämna landet och Lysekil, så skulle Monica aldrig förlåta mig.

Kvällen avslutades med tärningspel. Det är ett jätteroligt spel som Pelle och Lisa lärde oss att spela. Det heter 10 000 och spelas med sex tärningar, Det är inte bara tur eftersom Lisa eller Pelle vann de mesta gångerna när vi spelade.

Titta på blommorna med ett leende! Japanskt ordspråk om att glädjas av de små sakerna i livet.