Nu var det dags för att lämna Lofoten, Pelle var som vanligt vår egen chaufför, han lämnade hälften av gänget på flygplatsen och körde sedan tillbaka och för att hämta oss som var lite tröttare.

Den första bilen med Micke hade stannat på Spar i det lilla samhället Borg för att posta sitt vykort till sin pappa, de hade tömning måndag och fredag, så ungefär samma service som i Sverige. Hoppas att vykortet kommer fram!

Vi (alltså Pelles andra tur) körde först till Calles fiskecamp för att hämta Christinas fisk, som hon hade fått av Calle. Fisken låg i deras frys i en frigolitlåda. Dock var de inte så bra packade så jag och Lisa fick packa om den några gånger. För att fisken skall klara resan är det att föredra att lådan är packad med så mycket fryst fisk som möjligt och givetvis så innebär det också att man får mer fisk med sig hem. Det finns restriktioner att man bara får ta med sig 15 kg från Lofoten, så lådan var proppad med 15 kg torskrygg, vilken lycka! När fisken var i frigolitlådan så började tejpandet med silvertejp som vi hade köpt i ett byggvaruhus på vägen dit och när det klart vad nästa steg att ta en Ikea-kasse som var delvis sönderklippt och lägga lådan i denna och sedan mer silvertejp. En halv rulle tejp gick det nog åt, sedan hade vi ett fint paket med två handtag.

Sedan for vi till Leknes lilla men fina flygplats. Då var det dags för att checka in bagaget, jag var lite konfunderad hur det skulle fungera med vårt nya bagage. Men jag fick besked att Calle hade fixat allt och det är inte så att jag inte litar på Calle, det är nog ingen jag litar på så mycket när det gäller fiske på Lofoten men jag begrep inte hur han hade fixat det.

Så när vi kom till incheckningen så förstod jag hur det fungerade, Calle hade fixat nödvändiga intyg som visar på vart vi hade fått fisken och givetvis sett till att den var packade i korrekt låda och inte med för mycket vikt. Vi fick betala för det extra paket, 450 kr, alltså 30 kr/kg för fisken, väldigt prisvärt. Men jag kunde låta bli att tänka på den rosa väskan som hade alla ostkrokarna i sig på vägen upp, men jag antar att den var full med lusekoftor!

Problemet vid incheckningen blev i stället att någon (undertecknad) hade skrivit fel namn på Bengt, det stod Bengt Nillsson på biljetten från Bodø till Oslo och Lisa som hade köpt biljetten från Leknes till Bodø hade givetvis skrivit rätt namn. Men det var inget större problem vi kunde skicka bagaget hela vägen även Bengts bagage, dock kunde vi inte få ett boardingkort för resan från Bodø till Oslo, men det hade jag på telefonen, så inga problem.

Micke hade också träffat en japan på flygplatsen, som precis ankommit till Lofoten.  Micke försökte förklara för honom om det fina japanska konstverket vi hade sett. Han skulle åka buss söderut ner till Å och då passerade han konstverket, men det var nog inte så gott om busshållplatser och det hade nog blivit en ganska lång väntan på nästa buss, tio minuter räcker för att tita på konstverket. Han skulle vara i Europa i två veckor, en vecka på Lofoten och en vecka i Belgien, intressant kombination. Han var inte så bra på engelska så Micke lyckades inte diskutera norrsken och vad japaner gör när de ser det, det var kanske lika bra det.

Efter en liten väntan var det dags att stiga på det lilla planet, det var inte stort. Resan gick på 20 minuter, det var bullrigt och lite droppande vatten från taket, men det var ändå skönt att slippa en timmes bilresa följt av fyra timmars båtresa och en 30 minuters taxiresa, Nu kom vi direkt till Bodø flygplats. Vi hade några timmar att slå ihjäl på flygplatsen, Vi hade inte bestämt om vi skulle ta färjan eller flyget när vi bokade flyget till Oslo, så vi ville vara på den säkra sidan när det gäller tiden, så vi fick se ett SAS avgå till Oslo, när vi satt och väntade på vårt flyg

Vi hade det trevligt på flygplatsen. Det var lunchdags, så vi gick och beställde mat, vi frågade han som arbetade där vilket han tyckte var godast och då säger han att inte har smakat på någon av rätterna, det låter lite märkligt, men sedan säger han att piloterna brukar välja lasagnen och att de borde veta vad som är bäst. Christina valde lasagne medan jag väljer två bitar av Norges nationalrätt, fryspizza. Pizzan försvann snabbt, lasagnen som trots att den var god försvann inte lika snabbt. Så det slutade att jag gick offra mig att och äta delar av den.

Vi fördrev tiden med att spela tärningsspel och Bengt slutade på topp och visade alla ungdomar att äldst är bäst. 

Vi diskuterade vad vi hade varit med om på Lofoten och vi hade hunnit med det mesta, dock hade vi missat den turistattraktionen (förutom naturen) som låg närmast vårt boende, Vikingamuseet. Men det betyder att vi måste åka tillbaka, trevligt

Det blev lite shoppande på flygplatsen, bland annat köpte Lisa ett får, Timmy.

Fusket på ditresan hade nu utvecklats till ett dubbelfusk, både Monica och Micke la nu sina väskor som skulle ligga under sätet uppe på hatthyllan, vart är världen på väg, med detta fusk överallt!     

Jag gör nog likadant nästa gång!

När vi kom till Gardemoen, skulle vi hämta våra incheckade väskor, de vanliga väskorna kom på ett band och specialbagage på ett annat band.

När vi stod och väntade på vårt vanliga bagage så kom det en makrill åkande på bandet. Man kan undra om han var på väg till Halmstad för att titta på Gais mot HBK, som skulle spela imorgon.   

Efter ett tag inså vi att vårt fiskbagage nog räknades som ett specialbagage och när vi gick emot det bandet, så kom en strålande glad Christina med vår frigolitlåda! Hon hade hittat den.

Nu började vi vandringen emot våra bilar, vi beslutade att vi skulle gå till parkeringen denna gång. Det blev nog lite drygt en kilometer att km att gå, Ingegerd tillsammans med Bengt vann givetvis tävlingen och kom fram först.

Eftersom det är väldigt dyrt med fortkörningsböter i Norge, så tog vi det säkra före det osäkra och lät Pelle och Lisa att köra. Det gick givetvis utmärkt.

Det gick inte lika bra för en svenskregistrerad bil, som körde om oss. Vi såg en bil stående bakom en avspärrning och det visade sig att vara en civil polisbil och han jagade ifatt den snabbkörande bilen, som efter lite blinkande fick den svenska bilen att stanna, det blev nog en dyr Norgehistoria för honom (jag antar det var en han).

Vi passerade Svinesundsbron och denna gång var vi alla vakna Det är en häftig bågbro som invigdes 2005 (till minne av det var 100 år sedan unionsupplösningen).

I Sverige så spetsade vi in oss på att äta på Cirkle K (eller åtminstone så gjorda jag det). När vi kom dit så såg vi att en korv med dricka kostade 19 kr, i Norge så kostade bara en wienerkorv 29 kr. Vi blev helt exalterade av de svenska priserna och det slutade med att vi i vår extas, lyckades beställa en extra kebabtallrik. Det var ändock billigt. Pelle fick den till frukost dagen efter.

Delar av gänget hade spetsat in sig på Max, som lyckligtvis låg bredvid Circle K. Pelle fuskade och ställde sig bakom Micke när betalningen skulle göras, så han lyckades få sin far att betala.    

Det tog lite längre tid på Max, det kan ha berott på beställning av mjukglass som gjordes av två av Cirkle K besökarna (Bengt och Roger).

I bilarna så hade vi en lång Messengerdialog om vad vi skulle göra med de frysta fiskarna och om de skulle få plats i frysarna. Det verkar som Hjelm har en närmast obegränsad tillgång till frysar i sina fyra hus/lägenheter. Men vi hade alla även Lofotenborna lite svårt att förstå hur de kunde ha så många halva frysar. När vi kom fram till Lysekil, så sa den med mest erfarenhet av fiske (Micke) att det bästa är nog att inte öppna frigolitlådan utan låta den stå ute utanför källaren. Vilken tur att han inte sa det tidigare, för då hade vi inte haft den roliga och förvirrande diskussionen om Hjelms alla frysar.

Bengt och Ingegerd blev bortskickade med Pelle att för att få sova i hans hus. Vi fick det fina sovrummet i källaren.

Resan är vägen!